Ett tillfälle att öppna upp i trygg miljö

I slutet av augusti anordnade Alzheimerfondens projekt Fight Dementia i samarbete med Örnsköldsviks kommun och Region Västernorrland ett läger för unga anhöriga till en demenssjuk förälder. Här fick deltagarna möjlighet att knyta nya kontakter, lyssna på föreläsare, utbyta erfarenheter med andra i samma situation och ställa frågor till personal med specialistkompetens inom demensområdet.

Ann-Marie Westerlund, som är demenssjuksköterska och länssamordnare för processer och demensflöden inom Region Västernorrland, är en av initiativtagarna till lägret som nu hölls på Solbacken i Örnsköldsvik för tredje gången.

– Jag lyssnade på två kvinnor från Avesta som startat upp ett liknande läger och blev inspirerad. När jag lyfte frågan om att skapa ett läger i länet fick jag ett fantastiskt gensvar av demenssjuksköterskor och anhörigkonsulenter från varje kommun om att tillsammans planera och genomföra detta. Tack vare Alzheimerfondens finansiering har vi nu det enda lägret för unga anhöriga i Norrland, med deltagare från hela landet.

Unikt för just detta läger är att det drivs, från planering till slut, i samverkan mellan regionen och kommunen.

– Regionen står för den medicinska kompetensen, medan kommunen bidrar med omsorgsinriktningen. Då patienterna hela tiden rör sig i både kommunens och regionens värld behöver vi samverka betydligt mer, exempelvis i frågan godmanskap kontra förmyndarskap. Här kan vi svara på frågor om hela vårdkedjan och överbrygga gränser, säger Ann-Marie.

Under årets läger deltog bland annat Magdalena Forsberg som föreläsare. Denna idrottsgigant har egna erfarenheter av livet med en demenssjuk förälder.

– Jag vill bidra eftersom det är en viktigt att få stöd som närstående. Jag har själv gått igenom den här resan med min mamma och det känns finns att kunna dela med sig. Jag och min föreläsningspartner Tobias Karlsson ambassadör på Alzheimerfonden pratar också om vikten av mål och motivation när livet blir tufft.

Lägret blandar det tuffa och svåra med många varma skratt. Den vackra omgivningen ger också möjlighet till härliga promenader, bad i havet och i Solbackens egen pool.

– Vi vill hitta en balans av fysisk och psykisk hälsa. Här får deltagarna något för både kropp och själ – helt utan pekpinnar, avslutar Ann-Marie Westerlund (längst till höger i bilden ovan). 

 

Några röster från lägret på Solbacken

Diana Berntsdotter-Vallgren deltog i lägret för första gången. Då en anhörigkonsulent tipsade henne var hon först tveksam till att delta. Nu säger hon så här:

”Jag visste inte vad mitt behov var. Däremot visste jag att jag var ledsen. Jag valde att åka för att träffa andra i liknande situation, men också för att vila i mig själv och vara i den egna känslan. Lägret har gett mig mycket mer än jag trodde på förhand. Det blev förståeligt varför jag mår dåligt. Det blev också klarare hur vi trots allt kan göra livet bra för min mamma. Att träffa ”vuxna barn” som delar både olika och lika erfarenheter gör att man känner sig mindre ensam. Jag känner att det legitimerar sorgen. Jag vill definitivt hålla kontakten med lägerdeltagarna.”

Therese Karlssons pappa har pannlobsdemens. Hon sökte till Alzheimerfondens läger för att få komma bort, byta miljö och träffa människor i liknande situation:

”Jag åkte till Örnsköldsvik från Karlstad och tänkte att bara det faktum att vi har något gemensamt gör det värt resan – att få höra andra människors berättelser. Allt annat var en bonus. Lägret har varit jättetrevligt och socialt intensivt. Jag uppskattar tydligheten med att man får och kan gå undan när man vill. Här finns inga krav. Vill man, kan man bara sitta tyst och lyssna. Föreläsningen med en jurist gav mig massor. Nu vet jag var jag ska börja för att få en lösning på situationen. Jag är glad att jag åkte hit. Här finns människor som förstår och som inte känner någon hemma. När känslorna kommer kan man släppa ut dem i en trygg miljö. Jag har känt mig mycket väl omhändertagen.”

Clara Eriksson har aldrig varit på ett läger för anhöriga tidigare. Hennes mamma har Alzheimer och även hennes mormor hade sjukdomen. Clara tänkte att hon egentligen inte hade så stort behov av lägret, då hennes mors demens inte är så långt gången. Nu är hon tacksam att hon kom:

”Lägret gav mycket mer än jag trodde. Det var tur att jag chansade och åkte hit! Nu förstår jag att det är okej att ta plats och prata om det och att jag får vara ledsen. Jag har kunnat plocka fram den känslan och fått sörja med andra. Jag brukar inte prata så mycket med mina kompisar om mammas sjukdom, men det här är ett forum där någon verkligen vill lyssna. Jag tänker också att mina egna erfarenheter når någon som har nytta av dem. Vi tillhör ju inte den typiska lägersåldersgruppen och jag tror benämningen gör att vissa missförstår vad det egentligen handlar om. Jag vill till exempel uppmana fler killar att delta. De ska ha samma möjligheter att öppna upp sig och få stöd som tjejer.”

Sofia Krispinsson har rest från Luleå för att jobba som ungdomsledare under lägret. Hon är även tidigare deltagare. Sofias mamma har varit sjuk i Parkinson plus PSP och då hon själv såg brister i stöd till unga anhöriga vill hon göra skillnad:

”Det är svårt att nå ut till ungdomar. Inte minst i norra Sverige där utbudet av sådana här läger är litet. Jag vill att röken syns om detta och jag vill visa att det finns de som förstår på riktigt. Under de här dagarna har det varit fint att se gruppen formas på ett så varmt sätt. De slappnar av, kramas och vågar känna. Jag rekommenderar alla unga anhöriga att komma hit. Det var det bästa jag gjorde för mig själv. När jag kom hit första gången grät jag för att jag inte ville bearbeta mina egna känslor. När jag åkte grät jag för att jag inte ville lämna. I dag har jag fortfarande kontakt med några av de andra deltagarna och vi har en egen grupp på Facebook. Det har varit värdefullt.”